382
bröllopsdag, det vet jag», anmärkte prosten, »men ni ha visst så många ’dagar’ er emellan så…»
»Så man kan alltid gratulera, ja det stämmer», skrattade mannen.
»Men nog föredrar jag de gamla psalmerna framför de där nymodigheterna», återtog prosten en smula misslynt beskådande notbladen.
»Ja, ingenting övergår våra psalmer, det håller jag visst med dig om! Rent litterärt tror jag ej heller något folk har en så vägande samling som vi», svarade den unge mannen raskt, »men ser du i många former trivs det goda, och man får aldrig för mycket av musik.
Margaretha och jag, som hört Ahnfelt själv sjunga, vi glömma nog aldrig vare sig mannen eller hans sånger, eller hur, Margaretha?»
»Nej aldrig», sade hon allvarligt, och lyfte i detsamma skålen med de doftande rosorna en smula upp emot prosten.
»Äro de inte härliga?» frågade hon.
»Varifrån har du fått dem, Montelius? Här på trakten har jag inte sett det slaget…»
»Nej, de kommer också rätt långväga ifrån.»
»Nej vad ser jag… AF — det märket har jag aldrig förr upptäckt i den här skålen, fast jag flera gånger beundrat den», utropade prosten — och vände och tittade åter på praktpjäsen — AF vet du vad det betyder?»
»Nej, min far fick skålen av en gammal värmländsk brukspatron. Det lär också vara någon historia förbunden med den, bland annat skall den bringa ägaren lycka… och Margaretha, som är åtskilligt vidskeplig går fördenskull och gömmer undan den, så man får ha ett fasligt besvär, då man ska ha fram den… det är allt vad jag vet och kan intyga», skrattade han.
»Åh, så du säger, protesterade unga frun.
»Det märket har jag sett på tusende stångjärnsstänger i Göteborg, ska jag säga er», återtog prosten. »Ni vet, att jag ganska sent fick börja att studera till präst,
