Sida:Adolfsfors 1920.djvu/389

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

384

— ingenting annat, ser du, och sådant läder ska sådan smörja ha. Det skadar alls inte, att du basade på! Nu har jag kommit för att hämta dig. Du har väl ingenting emot att stanna hos mig tills vidare?»

Sinnesrörelsen blev den stackars ynglingen för stark, han vacklade och skulle ha fallit, om inte patronen tagit honom i sina armar.

En konstapel skyndade till och erbjöd sin hjälp.

»Nej tack», sade Georg Montelius stolt avvisande. Ni ha gjort ert verk, nu återstår för mig att göra mitt, varpå han på starka armar bar den avsvimmade till vagnen.

I långa tider blev det mycket tal om den färden.

Då den fina vagnen kom rullande tillbaka landsvägen fram genom socknarna med den ståtlige patronen själv på kuskbocken blev det ett tittande och viskande.

»Vem är det väl som kommer? Någon storförnäm herre förstås!»

»Bara de kommer fram till grinden så kan man kanske…»

»Nej se, så många ungar från alla håll och kanter, som kappas om att öppna den!»

»Huj — ett helt regn av slantar… och bara silver till på köpet… jo jag tackar jag, den där Montelius, han kan han…»

Allt ivrigare sträcktes halsarna.

Men så besynnerligt… vagnsdynorna äro ju uppstapplade som stöd åt den där bleka…

»Nej — skådar mina ögon rätt… är det inte Hyttmopojken?»

»Vad säger du, Hyttmopojken!»

»Jo min själ, är det inte Hyttmopojken i egen hög person — men mera död än levande är kraken!»

»Jo, somliga åker fint in, men ännu finare ut!»