390
defullt gav mig del av din känsla — och din lycka — så var min enda tanke: bort från Sverige — långt bort, helst där man dör!»
»Och så gav du dig brådstörtat av utan att ens säga farväl»
»Ja, jag kunde ej annat.
Så fort jag kommit över till Amerika, anmälde jag mig till krigstjänst.
Amerika hade just då en dust med Mexiko. Men först då det verkligen gällde livet, började jag förstå, att ett människoliv, hur armt det än är, ändå har värde, icke bara är till för dess egen lilla lust eller nöd, utan för det hela — och vad hade jag väl gjort för att gälda min skuld till alltet — intet, platt intet!
Då stred jag — för att få behålla livet. Kriget varade ej heller länge. Staterna fick tvisteämnet: Kalifornien.»
»Vad tog du digi så till?»
»Så fort jag blev fri, tog jag vid där jag slutade här hemma, det vill säga byggde broar — och sedermera också järnvägar.»
»Trivdes du därute?»
»Ja, arbetet intresserade mig högeligen, och livet i vildmarken var också rikt på spänning och äventyr.
Särskilt avlöningsdagarna, då jag bar på mig större penningsummor, måste jag vara väl på min vakt.
Mången gång hängde mitt liv på en.tråd. Tack vare min snabba häst hann jag ändå alltid undan mina förföljare.»
»Men hur kom du med i stora slavkriget?»
»Jo, en dag, då jag kom ridande in på en farm, hölls där auktion — slavauktion! Auktionsförrättaren stod uppkliven på en stor rund stubbe. Den ena negerungen efter den andra lyfte han upp i kalufsen och höll ut på rak arm, så att mängden kunde se och bjuda på varan.
Klubban föll. De voro sålda.
