Några små linhåriga, barbenta ungar hade också klättrat upp på verandaräcket och vinkade oförtrutet.
En varm våg av kärlek och tacksamhet vällde upp inom henne.
Så länge hon kunde se en skymt av dem, såg hon sig tillbaka, besvarande deras hälsningar. Men ack, tänkte hon vemodigt, ingenting, alls ingenting kan jag göra för er, mina kära värmlänningar.
Då kom hon med ens att tänka på sin dröm i »Marielund».
Vad var det Adolfsfors byggherre hade viskat till henne?
Kanske de gamla historierna, som hon mindes, ändå litet kunde glädja de gamla och roa Adolfsforsbarnen?
Och så kom det sig, att hon började samla dem och band dem samman till denna enkla minneskrans, som nu — i ödmjuk tacksamhet för allt det vackra det gamla Adolfsfors en gång gav — lägges ned vid den vittrande vårdstenens fot.
