Men vad håller du där?»
»Brudgåvan, min far.»
»Aha, så töva då icke här längre utan gack och tag rätt på bruden, medan jag ger mig tid till att nogsammare undersöka de här papperen.
Men när du kommer med så goda tidender, så skola ock alla i mitt hus ha del av dem.
Säg till att om en timme samlas vi i stora salen, tjänarne med.
Kungsbägaren skall fram. I gammalt vin ska vi dricka din välgångsskål, gosse.»
Baronen gick själv och tände alla ljusen i de gamla kronorna.
Husmamsellen hade brått med att i hast få fram nödig välfägnad, medan gamla Kersti, innepigan, stultande gick omkring och muttrade något om eldbranden, hon sett på förmiddagen. Att den bådade främmande och friare till huset, det var då säkert. Junker Virvelvind hade väl inte annars kommit hem, då man ej väntade honom.
Till slut var allt ordnat och alla församlade i stora högtidsalen.
I den högkarmade soffan satt baronen vid sidan av sin hustru. På bordet framför dem stod den vinfyllda kungsbägaren, som alltid togs fram vid högtidligare tillfällen. Husets fränder och ungdomarna sutto tysta i ring omkring värdfolket. Nere vid dörren höllo sig de högtidsklädda tjänarna.
Under ljuskronan stod Leonard Magnus med Bergskollegiets privilegium i handen.
»Läs», sade baronen, »så att alla här må höra, varom fråga är.»
Leonard Magnus såg sig omkring. Det blev honom plötsligt slemt att stå där ensam med allas ögon riktade emot sig.
