62
bel, som hjälpt henne ut genom fönstret. Den stora, knarrande porten skulle hon minsann ej vågat öppna så här dags.
Men vad han dröjer — oroligt spejar hon åt alla håll och rycker till vid minsta ljud, som bryter tystnaden.
Så kom en tanke. Tänk om han aldrig komme hit, tänk om de andra vore vakna och han ej sluppe undan dem!
Kanske den stora resvagnen, som far helt artigt lovat skulle convojera deras gäst till närmaste skjutshåll, redan vore framkörd, «och han sutte i vagnen — medan hon gick här ute på »ön» och väntade förgäves!
Snabba flögo hennes fötter över blåbärs- och lingonris, lätt hoppade hon över stenar och snår och nådde andlös fram mot bron, som förde över till fasta landet.
Men där kom han ju!
I ett enda ögonkast såg hon hans smärta gestalt, det smala ansiktet, de stora kupiga ögonens bågade bryn, det pudrade tjusarkungshåret!
Hans hatt flög av till hälsning. Och sträckande båda händerna emot henne, slöt han hennes små kalla fingrar in i sina.
Så blevo de stående på bron en lång stund, seende in i varandras ögon. Avskedets ve var nu kommet över dem.
Under deras fötter brusade vattnet kring bropelarna och i »öns» träd sjöngo fåglarna sin jublande morgonsång.
Såsom de i vårlig fägring stodo där — så sågo de varann alltjämt sedan i minnet, ty återseendet kom aldrig i denna värld. —
Men drömmerskan på klippan, hon som ett helt liv hade kvävt sin längtan, hon höjde nu sitt huvud icke längre i trots och bitterhet, utan tacksamt njutande den
