Sida:Adolfsfors 1920.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

72

Maja Uggla svarade allvarligt: »Ja, du vet ju, att Gud har gjort allting, skapat allting, träden och fåglarna och fiskarna, och liksom han en gång sade: ‘Varde ljus‘, och det blev ljust, så sade han också: ‘Varde Jonas‘ — och så blev det Jonas.»

Jonas tänkte. »Nej, farmor, sa han inte», återtog han betänksamt. »‘Varde gosse‘, sa han, för Jonas — det namnet har jag fått på jorden, då jag döptes; ‘varde gosse‘, sa han!»

I detsamma fick. Maja Uggla syn på det långa tåget i alléen. Såg hon inte där kära gamla anleten — Börit och Per spiksmed och Varg och Lunk och Svarten och Skäras — visst kände hon igen dem alla! Och i spetsen gick ju lill-jäntan, som hon lett på vägen.

Längre uppåt kommo de.

Nu ha de också upptäckt henne, där hon står i fönstret med den lilla skjortpojken på armen.

Hattar foro av, käppar och halsdukar svängas till hälsning, ögon och läppar le och välkomna.

Hör vilket sorl: »Vår Maja Uggla!»

Allt mödosammare går Maja Ugglas andedräkt, fuktiga stråla hennes ögon i all sin forna glans.

Varligt sätter hon ned lill-pojken i sängen och går hastigt ut genom dörren nedför den stora trappan.

»Mina kära, älskade värmlänningar», säger hon, och med utsträckta händer går hon emot den väntande skaran. »Vilken glädje att I ännu minnens mig, så roligt att vi ännu en gång i livet få talas vid!»

Och i detta ögonblick, då hon kände värmen från alla de stora och små Adolfsforsbarnens hjärtan strömma emot sig, då sprang den sista bommen, som hållit hennes eget tillstängt, då förstod hon, hur oändligt mycket livet givit henne, kände hela stoltheten av och lyckan i att vara barn till en älskad fader — mannen