126
till Krivitz. Den 11 ginge vi därifrån och komme till Parchim, där vi låge och hvila våra hästar och väntade, att vi skulle få någen lägenhet till att få gå till armén med. Och efter där inte var någen som så hastigt gick uppåt, tog min man sitt eget folk och några officerare, som ville till armén, och gjorde där itt litet parti af och tog mig med sig.
Och ginge vi den 25 ifrån Parchim i Mecklenburg och till Grabow. Och den 26 komme vi till Dömitz. Där finge vi 20 musketerare med oss och ginge den 27 öfver Elben med pråmar och Dannenberg förbi och låge i en liten fläck i Drömlingen het Bergen om natten.
Och ställte min man ut sina vakter af vårt eget folk på alla vägar, att ingen skulle falla oss in om natten. Och rätt som min man har lagt sig, kom en in och sade, att det var larm. Och stege vi strax upp, ty vi vore inte afklädde. Och när han kom ut, hade di några ved vakten, som vore komna ridandes, och de mente att det var af Blinda Valentins parti. Men när min man rätt fråga därefter, så vore di öfverste Kuno Uldrik Pentz’ tjänare och ville följa oss till armén, det de ock gjorde.
Och ginge vi den 28 igenom Drömlingen och komme till Salzwedel den dagen. Och ville di ingalunda hafva släppt oss in; men sedan di såg dronningens pass, komme vi in och blefve där om natten och låge i ett värdshus. Och när vi hafva ätit och ginge ifrån bolet, kom värden in och hade ett fat med valnötter och ett med äpplen och bad mig sittja ved nedersta ändan; men han satte sig i högsätet, och di bästa äpplen och nöttren åt han själf opp. Och min man stog ved skorsten och log åt mig, att jag så såg på värden; ty jag tyckte, att han var någet för näsevis, ty jag var inte van ved tocke folk.
