134
kunde inte komma till Brüx, utan vi åter skulle gå tillbaka igen öfver Egern, torde di inte längre dröja, efter di vore rädda, att de kejserliga skulle få kunskap af oss och sedan hinna oss, efter vi hade de svåra krutvagnana med oss, som inte vore till att marschera fort med. Ginge di fördenskull tvärt igenom Egerströmmen, en mil ofvan Saaz, både med krutvagnar och allt.
Och föll där en så strid ström, men så slät, att ingen kunde märka, att där föll någen ström, ty han var så djup, att han stog i sa’len på den största häst, som där var. Och förde strömmen min karet med sig ett mycke långt stycke, och låg han mest på sida, att alla vore rädda, att det skulle gå kull. Och när vi komme öfver, ledde di fram min häst och satte mig på och försökte, om det skulle tränga, om jag skulle få rum i sa’len.
Och rätt som vi ginge ifrån Egerströmmen, så gick solen ner, och k. ett om natten komme vi till Brüx. Och fjorton dagar tillförende hafva di kejserliga varit i staden och plundrat ut allt det där var, så att vi icke finge där en bit brö.
Den 30 om morgon k. 3 ginge vi dädan och komme den 31 om natten k. 12 till Elben hart mot Leitmeritz. Och drog min man med mig öfver Elben till Leitmeritz. Och Schäffer, som förde partiet, blef hos krutvagnana. Och komme vi k. 1 i staden om natten, och gäste vi i det huset, som salig Banéren har legat i. Och när jag kom dit, var jag så hjärtelig trött, att jag inte kunde röra mig; ty jag var ovan till att så fälas[1], ty jag har i tu dygn inte varit mer än 3 timmar ur vagnen. Så kom kommendanten[2] strax till min man, och traktera
