Och då hon sade: ”Jag skall klaga på er för frun, om I tala tocke där; mena I, att inte alla vet, att I göra’t för Cruusens skull, och det veta I aldrig går an.”
”Löp för herren med”, sade jag, ”och för hvem I vill! Så visst som Gud lefver, så skall jag aldrig vigas ved Erik Sparre, och vill jag heller dö; men om det blir med Cruusen heller en annan soldat, är det lika och kommer er inte ved, men så mycke som I vet, den andra vill jag inte hafva, för jag vill inte hafva någen, som låter göra narr af sig.”
Och käringen sprang strax upp och in till min styfmor och sade: ”Nu vill jungfrun öfvergifva Erik Sparre och vill hafva en soldat, hvar hon ock tager honom”, och sade alla mina ol för min mor. Då svara min mor: ”Ja, tro I mig, att Cruusen ligger henne i sinne ock nu, sedan hon hörde, att han lefde. Och kanske di hafva sig någet hemlig imellan. Nu vill hon öfvergifva den andra, men det går henne inte an, lika hvad hon svär. Hvarken skall hon få öfvergifva den här heller skall få den andra.”
Men när min far kom hem, så sade hon strax för honom detsamma, och så kom det i ljuse, det jag i 2 år har dragits med. Men min herr far, när han fick veta det, tyckte han mycket illa därom och hade gärna sett, på hvad maner han har kunnat bringa mig därtill, att jag ville betänka mig och säja ja. Bruka han fördenskull både onda och goda ord med mig, men det halp allt intet; ty jag ville inte.
Kom så min herr far till mig och fråga mig, om det var sant, att jag ville öfvergifva honom, och jag svarade:
”Ja, jag kan nu inte längre dölja, utan måtte bekänna sanningen, att jag aldrig har haft i mitt sinne
