soldater befunne sig hos hetmanen, bevakande alla hans rörelser, och hela tsarens huvudarmé låge i Polen nära Ukrainas gräns. »Hos oss i Ukraina sakna både över- och underordnade, såväl andliga som världsliga, all enhetlig samstämmighet såsom omaka hjul. Några gynna den moskovska protektionen, andra den turkiska, och somliga fraternisera med tatarerna av medfödd antipati mot polackerna.» Därför borde hären och hela folket i Ukraina på båda sidor av Dnjeper först bringas till endräkt. Dessutom vore ju även Polen tudelat och söndrat, och alla borde först erkänna Stanislaw såsom konung. Men Mazepa lovade i brevet att icke skada hans och de svenska truppernas intressen.
Det största hindret för Mazepas principlösa planer låg kanske hos lillryssarna och zaporogerna själva. Kosackerna voro av gammalt misstrogna mot sina hetmaner, hos vilka de misstänkte strävanden efter personlig makt och intriger med Moskva eller Polen för att inskränka Ukrainas »privilegier», och särskilt var detta fallet gent emot den »polskt smidige» Mazepa, som alltid hade varit än tvetydig än förbehållsam mot sin starsjina. Mazepa svävade också i ständig farhåga att dela Samojlovitj’ öde och måste genom den ena intrigen efter den andra stödja sin i själva verket svaga position. Kosackerna voro visserligen också föga vänligt stämda mot det moskovska tsardömet, ty de hade redan vid det nordiska krigets början fått en förkänning av tsar Peters lillryska reformpolitik, då han fordrade, att Ukraina skulle deltaga i fälttågen mot svenskarna och skicka kosackregementen till Ingermanland och Livland, under det att storryska trupper började skjutas fram i Lillryssland. Kosackerna sleto ont, voro illa utrustade och behandlades ovänligt av moskoviterna. Under de tunga arbetena vid Nevamynningen klagade de över att de varken fingo sin favoriträtt, gröt, eller socker och att de blott erhöllo halv ranson bröd. Många rymde redan nu, och 1702
