hade fått höra, att en överste Drozd i Braila skulle såsom busurmanskt sändebud till konung Stanislaw året förut ha fått del av ett brev, som en munk lämnat Stanislaw från Mazepa med innehåll, att kosackerna jämte polska och tatariska trupper skulle bekriga tsaren. I själva verket underhöll Mazepa hemliga förbindelser med Bender genom en grek vid namn Zgura. Även denna angivelse skickades till tsaren. Denne fäste ej någon vikt därvid, men befallde sträng undersökning och räfst med alla, som kommo med hemliga skrifter eller lögnaktigt uppviglande proklamationer, tryckta i Danzig med ryska bokstäver.
Slutligen må nämnas, att Leszczinskis anhängare, Tarlo, den 9 juni 1708 i ett brev till Mazepa sökte förmå honom att övergå till Stanislaw och Karl XII och i de båda konungarnas namn försäkrade, att zaporogerna och hela det lillryska folket skulle få behålla sina gamla fri- och rättigheter samt erhålla nya, om hetmanen blott »befriade sig från det tyranniska oket». Även detta brev visade Mazepa med fräck öppenhjärtighet för Golovkin, och enligt dennes anvisning skrev han den 23 juli till Tarlo, att han omöjligt kunde svika storgosudaren och att lillryssarna aldrig skulle förena sig med polackerna. Han framhöll därvid polackernas syndaregister, deras våldsamma framfart, huru »judiska arrendatorer fingo förfoga över det kristliga mysteriet» (= brödet och vinet i nattvarden), och huru polackernas »gyllene frihet» i själva verket var detsamma som ett järnhårt självsvåld.
Emellertid inträffade det, som man redan länge fruktat
– »djävulen förde Karl XII:s steg till Ukraina», för att
använda Mazepas eget uttryck. Tsar Peter, aldrig rådvill,
skyndade sig att giva Mazepa strategiska förhållningsorder.
»Enär fienden – heter det i ett brev från Gorki d. 8 augusti
1708 – överskridit Dnjeper och tågar till Propoisk, måste
ni skyndsamt bege er från Kiev till ert Ukraina för att
