»Vi hava – skrev han till Mensjikov samma natt som han mottog dennes förkrossande nyhet om hetmanens flykt – med stor bestörtning erhållit ert brev om hetmanens oerhörda förräderi. Man måste sörja för att detta onda undgås, och att kosackhären ej tillåtes överskrida Desna enligt hetmanens lockelser. Oförtövat skola några dragonregementen skickas till dessa trakter! Sammankalla överstarna och starsjinan och säg dem så vänligt som möjligt, att de genast komma hit för att välja en ny hetman.»
Och till greve F. M. Apraksin skrev den outtröttlige tsaren: »Jag nödgas låta er veta, vad den nye Judas, Mazepa, har gjort. I tjugoett år var han trogen i sin tjänst; men nu, vid gravens brädd, har han blivit förrädare och svikit sitt folk. Men den rättrådige Guden, som aldrig låter sådan ondska gå i fullbordan, skall ej tillstädja hans avsikt. Enär hans liv, efter vad vi hört, har varit ogudaktigt, är det vårt hopp, att han skall åsamka sig ett större ont än det, som han önskade andra, och härtill bidrager Samujlovs (Samojlovitj) blod.»
Och redan den 28 okt. 1708 – samma dag som Mazepa stod ansikte mot ansikte inför Karl XII – hade Peter i lägret vid Desna sin proklamation till det lillryska folket färdig: »Oss, Storgosudaren, är det veterligt, att hetman Mazepa förgätit fruktan för Gud och sitt med kyssande av korset bekräftade löfte till oss, Storgosudaren, samt att han övergått till vår fiende, den svenske kungen, efter avtal med den av svensken till polska kungatronen valde Leszczinski för att i gemensamhet med honom förslava den lillryska jorden, såsom förut under polskt herravälde, och överlämna Guds kyrkor och härliga kloster åt (katolska) Unionen. Dessutom giva Vi tillkänna, att den f. d. hetmanen genom sin listighet, utan vår order, lagt arrenden och många andra skattetungor på det lillryska folket, under förevändning att därmed besålda hären, men i själva verket
