130
förmåga stått, kan jag, av hedersplikt och innerlig kärlek, icke lägga armarna i kors och lämna detta land till godtycke åt en orättfärdig förtryckare. Mig är det allt för väl bekant, att tsaren ärnat förflytta oss till andra näjder, göra er, zaporoger, till dragoner och förstöra ert hemvist till grunden. Om I, zaporoger, ännu haven bevarat eder frihet, haven I därför att tacka endast mig – Mazepa. Men om tsarens avsikt förverkligades, skullen I alla bli bundna, fängslade och skickade till Sibirien. Mensjikov har redan satt sig i rörelse med förfärande styrka (mot Sitj), och det måste betraktas såsom en särskild försynens omvårdnad om oss, att den svenske konungen i samma stund tågar till vårt land och ger alla rättsinnade människor hopp om befrielse från förtryckarna. Jag har ansett som min plikt att vända mig till den svenske kungen och hoppas, att Gud, som nyligen befriat oss från farlighet, skall hjälpa oss avskudda det nesliga oket. Hållom samman, zaporoger! Jag förpliktigar mig edligen åt er, och I skolen å er sida svärja mig orubblig trohet och vänskap.»
Efter detta festtal hölls »bankett». Enligt gamla vanan togo de druckna zaporogerna bordskärl med sig, då de stego upp från taffeln. När Mazepas hovmästare, själv drucken, märkte detta, började han skymfa dem. Zaporogerna togo humör, och det var nära att de sadlat sina hästar och lämnat Mazepa åt sitt öde. Mazepa måste lugna deras upprörda känslor genom att utlämna den stackars hovmästaren åt deras lekfulla raseri: de kastade honom såsom en boll mellan sig och stucko sedan ihjäl honom med kniv.
Dagen därpå visade Mazepa Hordienko vägen till det svenska krigslägret i Budistje (57 verst från Poltava). Denne hade med sig 50 zaporoger, 115 fångade ryssar och lillryska kosacker. Hordienko tackade på latin Karl XII för hans beskydd och strävan att befria dem från den ryske tsarens förfärliga ok och förklarade, att hans kamrater voro
