134
trummor och smattrande trumpeter, blint lydande kommandoorden, framåt mot en okänd fara, som antingen bringar seger med ära och byte eller en kanske ögonblicklig död för en osynlig kula. Men vad är detta mot de faror och lidanden, som en av årslånga strapatser utmattad, sliten och avtärd här hade att genomgå under långa, stränga vintermånader i ett främmande land i kamp mot de vilda naturelementen? Dessa svenska soldater, födda bönder, men uppfostrade och härdade till krigare, kämpade för en idé, som för deras begränsade förstånd måste vara ofattbar eller kanske rent av motbjudande, och avlägsnade sig med varje dag allt längre från hembygdens röda stugor, dem de flesta aldrig skulle få återse. Och ändå knotade de i regeln icke. I sanning bevisar detta tysta hjältemod tu ting: för det första att Karl XII ändå måtte ha varit en säregen människa och utomordentlig härförare, och för det andra att svenskarna ej äro ett vanligt folk, när de vilja visa världen sina bästa sidor.
Ur de karolinska dagboksanteckningar, som utgivits
av professor A. Quennerstedt, må det tillåtas mig avtrycka
de rader, som löjtnant Joachim Matthiæ Lyth nedskrev den
1 okt. 1708: »Wårt arma manskap fatigerades oupphörligen,
nu på ett, nu åter ett annat sätt, med wackter, arbete ock
commenderingar, som wi ingen stund säkre woro för
fienden, ock därtill med en almän klagan ibland oss: hwad
skole wi äta? hwad skole wi dricka? hwad skole wi emot
instundande wintrens skarpa kiöld skyla oss med? att man
här jämte icke utan we-klagan ock hiärtans compassion se
måste, huru mången bra soldat uthungrad lade sig neder
på jorden, gnagandes barken af trän för hunger skull,
mången åter igen med en onaturlig spis sökte att stilla
den utswultne magen tillfredz ock således där wid eländigt
afsomnade.» Och den 24 december heter det i hans
dagbok: »Wid hwart ock ett compagnie woro intet ringare än
