eller »förstäder» (slobody), dit man tog sin tillflykt från polacker och tatarer. År 1641 tillhörde Poltava Alexander Koniecpolski och förvaltades nitiskt för hans räkning av Sokolskij, men avträddes 1654 till Ryssland. Under »ruinens» tid var det ständiga ömsningar av överstar, som tävlade om makten, till dess Mazepa upphävde kosackernas fria val av överste. Mellan Poltava och zaporogrepubliken rådde sällan gott förhållande, och ett lillryskt ordspråk sade om de båda samhällena, att de »levde såsom man och hustru» (hund och katt).
Den stad, där Karl XII:s ryska krigarbana avslutades, har mer än en gång låtit tala om sig i krigshistorien. Enligt krönikan om Igor Svjatoslavitj’ härtåg mot polovtserna förföljde den historiska diktens hjälte polovtsernas hövdingar Kobjak och Kontjak över Vorskla vid Ltava till Perejaslavl. År 1399 blev den litauiske storfursten Vitold här besegrad av tatarerna, och vid Poltava slog Chmielnitskijs efterträdare Ivan Vyhorskij år 1658 sin medtävlare. Men dessa oväsentliga tilldragelser hava alldeles trängts i skuggan av den epokgörande belägringen och drabbningen 1709.
Från Poltavas belägring må här endast anföras den skildring, som Krmann lämnar: »Svenskarnas ställning blev mycket tråkig och förvärrades med varje dag. Kosackerna, i förening med svenskar, roffade åt sig pängar och till och med livsmedel, där de kunde komma åt. Bönderna, som gömde sig i skogen, sökte stjäla vid varje tillfälle. Svenskarna ville betvinga Poltava genom uthungring, men råkade själva efterhand i hungersnöd. Från Gamla och Nya Senzjary och från några andra byar i grannskapet tillfördes visserligen bröd, öl, brännvin och andra födoämnen, men hur var det möjligt att avsätta detta, till och med bland de kungliga trupperna? I det kungliga lägret såldes en kruka brännvin för 16 thaler. General Meyerfelt gav för en kruka 12 thaler. Ett par ridstövlar kostade 20 gulden; en tysk slokhatt med smalt silverband 30 gulden; ett fat öl 45
