Kaplunovka nära staden Bogoduchov (i guvern. Charkov) till Charkov. Då svenskarna kommo till Kaplunovka och omöjligt kunde sätta eld på kyrkan, förklarade Mazepa, att det kom sig av den undergörande ikonans makt. Då sade Karl XII: »Om vi icke kunna förstöra kyrkan utan helgonbilden, huru skola vi då kunna ha framgång på den ort, där den verkligen befinner sig?» Och det var därför Karl XII tappade spelet vid Poltava!
Med förbigående av allt gammalt och nytt, som skrivits om slaget, må här endast återgivas den autentiska ordalydelsen av det tal, som tsar Peter på morgonen höll till sina trupper, enligt de undersökningar, som meddelats i tidskriften »Russkij Archiv» (1871): »Krigare! Nu är den stund kommen, som måste avgöra fäderneslandets öde. I skolen icke tro, att I kämpen för Peter, utan för det rike, som anförtrotts åt Peter, för edra familjer, ert fosterland, för vår rättrogna lära och kyrka. Ej heller bören I ängslas för svenske kungens ära, som om han vore oövervinnerlig, ty denna äras falskhet haven I själva mer än en gång visat genom edra segrar över honom. I haven i slaget framför edra ögon rätten och Gud, som kämpar med eder. Förtrösten på Honom allena, den allsmäktige i kamp! Men om Peter mån I veta, att livet icke är honom dyrbart, om blott Ryssland får leva i sällhet och ära samt för er välfärd.» Och lika barnsligt glad och stolt som Peter var över segern, lika outtröttlig var han efter slaget. Redan samma natt skrev han ju brev icke blott till sin »cesar» Romodanovskij och till Apraksin, utan ock till August II:s anhängare Sieniawski, som han var mån om att ögonblickligt fägna med budskapet, att »hela den fientliga hären rönte Faëtons öde. Men om kungen har jag ännu ej underrättelse, huruvida han lever eller gått till sina fäder.»
I den tacksägelsepredikan, som Feofan Prokopovitj den 15 juli höll i Kievs Sofiakatedral, blev Mazepa icke glömd: »Mig lyster att först tala om den besegrade
