Gogols berättelser från Ukraina, och en historiens ironi ville, att denne Gogol, det storryska litteraturspråkets moderne grundare, hade till fader en lillrysk författare och var en äkta son av Ukraina, vars nationella och språkliga säregenheter dess storryska bröder i det allra längsta sökt förneka och undertrycka. Ty i de näjder, genom vilka Dnjeper med sina bifloder glider fram under hela sitt nedre lopp, talas huvudsakligen på landsbygden lillryska – ett slaviskt tungomål, vars ursprungliga självständighet vid sidan av storryskan vetenskapen nu mera satt utom allt tvivel.
Detta lillryska eller ukrainska folks historia är ännu dunkel i många stycken, liksom ock den allmänna uppfattningen av »Ukraina» (ordet betyder egentligen utmark, gränsland och begagnades närmast om Dnjeper-landet omkring Kiev) länge varit mycket svävande. Ursprungligen användes det skandinaviska låneordet Rus såsom beteckning för det furstendöme, som bildade sig med Kiev till huvudstad, och det lider intet tvivel, att de ryssar, om vilka Nestor talar i sin krönika, till större delen voro lillryssar, under det att Rossija (Ryssland) blev den gemensamma benämningen för hela det ryska rike, som längre fram spirade upp i Moskva. I äldre skrifter förekommer ock den latiniserade formen ruthenicus, som sedermera bibehållit sig i ordet ruten, nu mera huvudsakligen liktydigt med den i Österrike befintliga delen av det lillryska folket. Termen Lill-ryssland (Malaja Rossija) i motsats till Stor-ryssland (det moskovitiska tsardömet) kom i allmännare bruk på 1600-talet efter de båda ländernas förening och har sedan dess bibehållits såsom gemensam beteckning för de tre guvernementen Tjernigov, Poltava och Charkov öster om Kiev. I våra dagar hava lillryssarna själva antagit det poetiskt populära, men geografiskt något svävande namnet Ukraina såsom beteckning för hela språkområdet.
Huru stor den lillryska folkmängden är, därom äro
