182
gynnsamt tillfälle att bistå honom, och om man vidare besinnar Portens blomstrande affärer och dess högtidliga försäkringar åt min fader, då han sista gången träffade Stor-Visiren nära Vidin, kan man väl hoppas, att min faders motgångar skola upphöra och att han skall bliva i stånd att med sin nation gagna Sveriges intressen ....»
Ett ännu sorgligare öde gick Mazepas systerson Andrej Vojnarovskij till mötes. Hans uppfostran och en studieresa i Tyskland hade bekostats av Mazepa, som 1705 rekommenderade honom hos greve Golovin. Såsom Mazepas närmaste frände och arvtagare gjorde han i främsta rummet anspråk på de pänningar, som Karl XII hade lånat av den lillryske hetmanen, och redan från Demotika 1714 framställde han till svenska regeringen sina krav. Han reste dock icke direkt till Stockholm med Orlik och de andra landsflyktingarna, utan lämnade sin familj i Breslau och fortsatte ensam till Hamburg, måhända för att utfå pängar på den växel, som utfärdats på ett bankirhus i Hamburg. Där tillbragte han några veckor på ett – såsom man har skäl att tro – ganska sorglöst sätt, tills den ryska regeringens verktyg – med Hamburger-myndigheternas allt för välvilliga medgivande – lyckades få honom i sitt våld och utlämna honom at den hämndlystne tsaren, som lät den i det stora hela oskyldige Vojnarovskij umgälla, vad hans rike morbror förbrutit.
Den 12 okt. 1716 hade Vojnarovskij i Hamburg ätit middag hos Aurora Königsmark, för vars kvinnliga behag den något lättsinnige Vojnarovskij helt visst var mindre oemottaglig än Karl XII hade varit. När han på hemvägen åkte i vagn genom den ännu så benämnda ABC-gatan, blev han plötsligt överfallen – på ljusa dagen – av beväpnade män och fördes fängslad till den ryske residenten Böttichers bostad, där han kvarhölls under bevakning av tolv ryska dragoner. Under denna internering trodde han alltjämt, att
