Sida:Alfred Jensen. Mazepa. 1909.djvu/203

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
189

»Man måste therhos beklaga, att hos then ryska Ministeren allt sedan förspordts en besynnerlig wederwilja mot mig, hvilket jag enkannerligen för tu år sedan erfara måste, då jag war i Polen och sökte komma i besittning af min Faders ther i Landet belägna Gods, i thet bem:te Ministere sådant icke allenast hindrade, ehuru stor benägenhet hos Republiquen och högre wederbörande jag annars hade att fägna mig utaf, utan äfven gaf mig nog tyde1ig anledning att för min person befruchta samma äfwentyr och medfart, som min Fader högst beklageligen måste undergå. Ehuru nu, Allernådigste Konung, för then trohet och oföränderliga tilgifvenhet min Fader och hela hans famille städse visat för Sveriges Rike, thet svåra öde oss övergått, både att se vår Fader bortförd uti ett odrägeligit fängelse, nästan utan hopp om förlossning, och jämväl att gå qwitt all wår egendom; ty bönfaller jag att Ers kungl. Majestät wille mig till någorlunda soulagement för så mycken öfvergående bedröfwelse med heder och titel af swensk Grefwe benåda.»

Men Vojnarovskij junior blev icke introducerad på det svenska riddarhuset såsom greve. Likaledes lades hans skrivelse av år 1751 med nya pänningkrav utan vidare till handlingarna. Detta var den sista yttringen av Mazepas förbund med Karl XII.

Överblickar man de ekonomiska efterdyningarna av den sköra alliansen, knuten på Ukrainas stepper, kan man ej annat än beundra den moraliska plikttrohet, varmed den svenska regeringen och riksdagen sökte honorera Karl XII:s förbindelser, hälst om man tar i betraktande landets utblottade finanser efter ett tjugoårigt krig. En skuldsedel är visserligen alltid en skuldsedel, men i krigstider förstummas vissa lagar, och det skulle väl kunna ifrågasättas, huruvida den nya författningens män voro solidariskt ansvariga för alla de skulder, som en envåldskonung och hans uppfinningsrike Grotthus så frikostigt strött omkring sig i