18
förening med kallblodig tapperhet och dödsförakt drev dem långt på krigets bana. Redan på 1570-talet företogo de plundringståg till Moldau [Wallachiet] och Krim; på sina lätta »måsar» (tjajki, farkoster, var och en rymmande 60 man) plöjde de Svarta havets vågor, brände Sinope och hotade själva sultanen under Konstantinopels murar.
Ukraina och zaporogerna voro näppeligen kända i
den svenska litteraturen förr än Karl XII gjorde sin
ödesdigra bekantskap med båda delarna. Petrus Petrejus, vår
förste ryske kulturskildrare, har i sitt vid början av Gustav
Il Adolfs regering utgivna arbete mycket sant och osant
att förtälja om tatarerna, men intet om lillryssarna och
visste blott om kosackerna, att »det är ett frijmodigt Folck
uthi Krijgh, alla til Häst och bruka Bogar och Pijlar,
Sablar och temligen långa Glafwer och Spiut. The som
grentza närmest thet Moskowitiske Regemente, haffva uthi
alla punckter then Ryska Religion.»
Det är emellertid förundransvärt, huru pass väl Karl XII:s fältpredikant Nordberg tog reda på och visste att bedöma denna för en svensk präst så främmande och helt visst motbjudande värld. Hans skildring av zaporogerna i »Karl XII:s historia» är ännu läsvärd och överensstämmer i huvudsak med verkliga förhållandet. Låt oss höra, vad Nordberg skriver:
»Zaproverne äro ett folck som uppehålla sig på öarna uti Niepern, 50 mihl nedan för Kiow. De blifwa så kallade af Porohi, det är forssar eller fall, hwilke å de orterna skola vara uti strömmen på 13 eller flere ställen. Deras första ursprung och början skall hafwa warit af förlupna bönder utur Wolhynien, Podolien, Reussland och andra orter, hwar til allehanda sladder sig sedermera slagit, at de blifwit starcke till några 1,000 man. De nära sig med jagande och fiskande, men mäst med ströfweri på sina grannar. I begynnelsen hafwa de stadigt legat i håret på
