grollet), då en kunglig kammarherre kom in och meddelade biskopen, att han nu kunde få företräde hos kungen. När han gick, räckte han hotfullt långnäsa åt mig, och jag trodde, att saken redan var bekant. De gingo in till kungen, men jag gick till värdshuset. Dagen därpå var en lördag. Jag gick dock ej till slottet ty jag hyste mina farhågor, och särskilt i nyktert tillstånd har människan en annan recollatia (stämning). Jag frågade på omvägar, om saken rapporterats för kungen, och det svarades mig, att kungen visste om det, men att han icke hade blivit ond, utan givit kammarherrn, som inberättat detta, en örfil med orden: Vad angår det mig? Det har ju ingenting hänt! Tala inte om sådant strunt för mig!»
»På söndagen gick jag till kammarherren och sporde, om jag tordes visa mig för kungen. Han svarade, att kungen ej hade en skymt av vrede och att han till och med sagt: Jag förundrar mig ej över detta, ty denna calumnia (smälek) gör mer ont än ett sår. Men det var en lycka, att de ej träffades ute, och det var också bra att Mazepa slapp undan så lindrigt med denna läxa, på det han en annan gång skall veta, hur det går, när man falskeligen förvränger saker, – Jag trädde alltså in, just som de kungliga höllo på att spisa. Då kungen fick se mig, sade han: Gud förlåte, har ni blivit stursk, eftersom jag icke sett er på tre dar. Jag märker, att ni måste uppföra er strängt mot herrar sändebud, ty ni skall ofta presentera i audiensrummet. Jag svarade: Men ändå beklaga de sig, nådig konung, fastän de åtnjuta både humanitet och traktament av ers kungliga höghet. Om man behandlar dem mer subtilt, skulle vi ej kunna umgås med dem.»
»Därpå konverserade jag med andra i olika ämnen. Jag var glad och tänkte ej mer på den där Mazepa. Då kringbjöds desserten. Där var en björn, alias in forma människa, circiter 13 år gammal, som blivit inringad i Litauen och som Marcin Oginski låtit infånga i nät till stor
