göra honom impopulär bland Ukrainas oslipade kosacker, och gång på gång sökte han längre fram rentvå sig från misstanken att vara polsk szlachcic (adelsman). Efter utnämningen till lillrysk hetman ursakade han sig sålunda:
»Man lägger mig till last, att jag i min ungdom har varit kammartjänare hos den förre konung Johan Kasimir av Polen och att jag har en syster bosatt i Polen. Därför misstänker man mig för polska sympatier. Visserligen är det sant att min far skickade mig vid unga år till det polska hovet, men detta får ej göra mig misstänkt. Ehuru jag varit vid polska hovet, gick jag på mitt samvetes bud över till denna (vänstra) sidan av Dnjeper, där jag vann ynnest och allehanda förmåner, och jag är nu i tsarens tjänst, ej i den polske konungens. De forna hetmanerna tänkte annorlunda, men det fingo de plikta för, och det har jag oavlåtligt i minnet.»
Och vid ett annat tillfälle yttrade han: »Jag träder i tsarens tjänst med mörk uppsyn, ej glättig, ty det uppdiktas elaka rykten om mig, att jag skulle vara polack. Men min farfar och min far föddes i Ukraina och hava tjänat storgosudaren.»
Till Ukraina begav sig Mazepa för att å Johan Kazimirs vägnar överlämna bulavan (hetman-staven) åt den nye hetmanen över det polska Dnjeper-landet, Pavel Tetera. Så hette det åtminstone officiellt. Men att även personliga motiv till denna avresa, vartill vi återkomma på tal om Mazepas galanta äventyr, spelat in, framgår väl bäst därav att han aldrig återvände till det polska hovet, utan stannade kvar i det polska Ukraina, d. v. s. på högra stranden av Dnjeper. Här fick Tetera till efterträdare den kraftfulle, hänsynslöse och personligt äregirige Peter Dorosjenko, som i sin djärva politik sökte fullfölja Chmielnitskijs planer och i ett förbund med turkarna – kristenhetens arvfiender – såg enda möjligheten att bevara Lillrysslands självständighet gent emot både Polen och Moskva.
