Sida:Alfred Jensen. Mazepa. 1909.djvu/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
47

begrepp att våldsamt övertaga regeringen. Mazepa med sitt fina politiska väderkorn uppfattade genast den nya situationen, och den 9 sept. var han redan i Troitska klostret för att hylla den unge monarken. Dagen därpå fick han audiens hos tsar Peter, och den utföll till hans stora belåtenhet – ett lysande bevis på hans diplomatiska smidighet och personligt vinnande sätt. Han var vid detta tillfälle iklädd en präktig kaftan och omgiven av kosack-starsjinan; efter följde kosacker med gåvor: ett guldkors, besatt med ädelstenar, och en sabel med dyrbar inläggning. Åt tsarens höga moder förärade han tio alnar förgylld sammet och åt tsarens höga gemål ett halsband av diamanter. I sitt svarstal på statssekreterarens nådigt lovordande hälsning hänvisade Mazepa till sitt ämbetes svårigheter, sin höga ålder och svaga hälsa, lovade att tjäna tsaren troget till sista blodsdroppen och inneslöt det lillryska folket i tsarens ynnest.

Ett följande möte med tsaren 1696 efter det andra fälttåget till Azov befästade det goda förhållandet mellan suveränen och vasallen. Mazepa förärade tsaren en turkisk sabel, besatt med guld och ädelstenar, samt en sköld prydd med diamanter, hyacinter och rubiner. Själv mottog han av Peter tolv stycken sammet, moiré och atlas, fem stycken damast och ett par sobelskinn, varjämte varje kosack fick en rubel. Men ett ännu större bevis på tsarens förtroende fick Mazepa, då han 1700, näst efter Golovin, utnämndes till den förste riddaren av S:t Andreas-orden, under det att monarken själv åt sig förbehöll det sjette rummet, och denna ordensutmärkelse följdes 1703 av den Vita örn, som August II förlänade honom. Kronan på dessa yttre nådesbevis sattes år 1707, då kejsar Josef I, för att behaga tsaren, gav »den ryske generalen, riddaren och värkliga geheimerådet» Mazepa värdigheten såsom furste av det heliga romerska riket. Diplomet undertecknades Wien d. 1 sept. 1707, men förseddes med anteckningen: »ingen