58
saken: »Mazepa hade i yngre år tjänat vid polske konungens hov hos någon ansedd kunglig minister. Denne grep honom för äktenskapsbrott med sin hustru, stoppade honom i en stor kittel full med flytande tjära, drog upp honom och gned in honom med fjädrar. När de hade klibbat riktigt fast på hela kroppen, bands han på hästen mot svansen och med fötterna under hästbuken. Såsom ett vidunder färdades han så nio mil. Hästen förde honom till en bekant adelsman, av vilken han fick kläder. För skams skull lämnade han Polen och flydde till »Cosackia», men enär han var mycket talangfull (»generosos spiritus gerebat»), blev han hetman av tsarens nåde.»
Det var på dessa något lösa grunder, som Voltaire i sin »historia» om Karl XII (1731) konstruerade den historiska legend, som sedan blev tongivande i konsten och litteraturen: »En kärleksaffär, som Mazepa i sin ungdom hade haft med en polsk adelsmans maka, blev upptäckt. Den äkta mannen band honom splitternaken på en vild häst och lät honom löpa i detta skick. Hästen, som var från Ukrainas land, återvände dit(!) med Mazepa, halvdöd av trötthet och hunger. Några bönder kommo till hans hjälp. Han stannade länge hos dem och utmärkte sig i många drabbningar med tatarerna. Hans överlägsna begåvning förlänade honom ett stort anseende bland kosackerna. Hans rykte växte med hvarje dag och föranlät tsaren att göra honom till furste av Ukraina.»
Slutligen må det nämnas, att den ryske historikern Nik. Markevitj, som i sin otillförlitliga »Lillrysslands historia» (Moskva 1842) är ensidigt orättvis mot Mazepa, uppger, att han vid 25 års ålder av »den förförda kvinnans fader kastades i fängelse, piskades naken och insmord med fjäder bands på hästen, sannolikt vid Dnjeper».
Emellertid stod historien fullt färdig och upprepades oupphörligt. När den polske jesuiten Nikodem Musnicki
