sig ett nytt moln över Mazepas kala hjässa. Furst D. M. Golitsyn, vojevoda av Kiev, skrev till Golovkin i Moskva, att översten Fedor Osipov anmodats att komma till den f. d. Poltava-översten Ivan Iskra. Denne Iskra, som deltagit i kriget och både vid Pskov och Erestfer i Livland utmärkt sig mot svenskarna, hade då sagt, att Kotjubej för honom yppat följande hemlighet:
»Mazepa ärnar i samråd med Wiszniowiecki och konung Stanislaw Leszczinski förgripa sig på Storgosudarens liv och hälsa och antvarda honom åt döden. Han hade redan gjort ett sådant attentat, i det han med tsaren förväxlade Kikin, då denne kom till Baturin. Och ett angrepp av Mazepa på storryska städer hade gjorts om intet endast därigenom att Dnjepers is blivit för svag genom töväder. Men nu har han för avsikt att i förening med Leszczinski eller Wiszniowiecki överskrida Dnjeper (Desna) och förhärja tsarens land. Han uppviglar kosackerna och utsuger landet. Starsjinan och överstarna våga ej yppa saken för tsaren – somliga av fruktan, andra av trohet mot sin hetman.»
På sådana lösa grunder, skvallerhistorier och ovederhäftiga rykten byggde Kotjubej upp sin väldiga anklagelse med 33 olika punkter, och i detta dokument figurerar namnet på Mazepas sista Dulcinea, den polska furstinnan Dolska – en episod, som dock var av mer diplomatisk-politisk art än rent erotisk. Kotjubej talade först om att Mazepa i Minsk 1706 hade skrutit med sin förbindelse med denna furstinna: han hade blivit bekant med henne på en kristningsfest i Biala Krinitsa (Volynien) och av henne fått »en kostbar säng samt musikanter med instrument.» Då det i Baturin förspordes, att konung August hade lämnat Polen och begivit sig till Karl XII i Sachsen, hade Mazepa blivit mycket glad och sagt: »Nu behöva vi inte längre vara rädda för det, som vi fruktat för.» När litauiska soldater under Sinitski (1707) hade upprivit en rysk
