NIONDE KAPITLET.
Den falska sköldpaddskalvens historia.
»Du kära gamla vän, vad jag är glad att se dig igen!» sade hertiginnan, och stack sin arm vänskapligt i Alices då de gick bort tillsammans.
Alice var mycket glad att se henne vid så gott humör, och tänkte att det kanske bara var pepparn, som gjorde henne så otrevlig där i köket.
»När jag blir hertiginna», sade Alice, (men inte i någon mycket hoppfull ton), »så skall jag inte ha någon peppar alls i mitt kök. Soppa går mycket bra an utan peppar. Tänk om det är peppar, som gör folk peppriga,» fortsatte hon mycket förtjust över att ha upptäckt en ny naturlag, — »och ättika som gör dem sura, — och kinin som gör dem bittra, — och — och bröstsocker och karameller som gör barn söta! Jag önskar bara att stort folk skulle förstå det där, då skulle de inte knussla så fasligt med det, förstås —»
Hon hade alldeles glömt hertiginnan, och därför spratt hon till då hon hörde hennes röst tätt invid sitt öra. »Du tänker på någonting, du ära vän, och därför glömmer du att tala. Jag kan inte riktigt säga dig moralen av det där just nu; men jag kommer nog ihåg den, bara jag hinner.»
7— Alices äventyr i underlandet
