»Tankar är tullfria», sade Alice skarpt, för hon började bli smått förargad.
»Alldeles liksom grisar», sade hertiginnan; »och mor — —»
Men till Alices stora förundran dog hertiginnans röst bort mitt i hennes älsklingsord »moral», och den arm hon hade stuckit in i hennes började darra. Alice såg upp, och där stod den förtörnade drottningen med korslagda armar och mulen som ett åskmoln.
»Det är vackert väder i dag, Ers Majestät», sade hertiginnan med bävande stämma.
»Hör nu», röt drottningen och stampade förbittrad, »antingen ger du eller ditt huvud sig av inom mindre än ett halvt ögonblick. Välj!»
Hertiginnan valde och lomade av.
»Spela vidare!» sade drottningen åt Alice, och Alice var alldeles för uppskakad för att svara; — hon följde henne tillbaka till krocketplanen.
De andra gästerna hade passat på medan drottningen var borta och vilat ut i skuggan av träden; men då hon återvände rusade de alla upp tillbaka till spelet; och drottningen anmärkte bara, att den som inte skyndade sig skulle halshuggas på ögonblicket.
Under hela spelet grälade damen vilt med alla de andra spelarne och röt ideligen: »Nacken av på honom! nacken av!» De dödsdömda bevakades av krigarne, som då naturligtvis måste sluta upp att vara portar, så att det omkring en halvtimme därefter inte alls fanns några portar mera; och då var alla spelarna utom kungen, damen och Alice under bevakning och väntade sin avrättning.
