drottningen, »och visa fröken vägen till den Falska Sköldpaddskalven; hon skall höra dess historia. Jag måste gå och ombestyra några avrättningar, som jag har anbefallt.» Och så gav hon sig av, och lämnade Alice ensam med gripen. Han såg inte vidare betryggande ut, tyckte Alice, men på det hela taget inte farligare ändå än den där ilskna damen, och därför stannade hon kvar.
Gripen satte sig upp och gnuggade sig i ögonen; sedan tittade han efter drottningen tills hon var borta; — då började han fnittra. »Så’nt skoj!» sade gripen, halvt för sig själv, halvt till Alice.
»Vad är det som är skojigt?» frågade Alice.
»Åh! hon där, begriper du!» sade gripen. »Det är bara dumheter, det där: inte avrättas de, de där som hon dömer, begriper du? Kom med nu!»
»Alla slags kräk skall nu kommendera en här!» tänkte Alice, medan hon långsamt följde honom. »Aldrig har jag blivit så här skickad omkring i hela mitt liv!»
De hade inte hunnit långt förrän de i fjärran såg den Falska Sköldpaddskalven sitta vid havets strand, ensam och allena på en liten klipphäll; och då de kom närmare, kunde de höra honom sucka och stöna som om hans hjärta ville brista. Hon tyckte det var riktigt ynkligt. »Vad sörjer han över?» frågade hon gripen, och gripen svarade med nästan samma ord som förut: »Åh det är bara dumheter, begriper du! inte har han några sorger, inte! Kom nu bara!»
Så kom de fram till den Falska Sköldpaddskalven, som såg på dem med stora tårfyllda ögon, men sade ingenting.
