»Du sänt mig bud att jag var flydd,
det veta vi förvisst. —
— Om det är sant, du svarte brydd,
vad blir av mig tillsist?
»Jag gav dig en, du gav mig två,
jag gav dig tre och mer;
de kommo åter snart ändå
och önskade sig fler.
»Om du och jag ej räknat rätt
i dessa sälla da’r,
så kan vårt misstag hjälpas lätt:
vi ha ju flera kvar!
»Jag tror det nog, de varit hans,
förrän hon mist sitt vett,
det enda hinder rakt som fanns
emellan oss och det.
»Men nämn dock aldrig, vad du fick
på skogens gröna stig!
— låt det bli dolt för världens blick
emellan dig och mig!»
»Det där är det viktigaste aktstycket i hela
processen», sade kungen och gnuggade sina händer; — »nu
må juryn avge sitt —»
»Om någon av juryn kan förklara vad det där betyder», sade Alice, (hon hade nu blivit så stor på de senaste minuterna, att hon inte var det ringaste rädd för honom längre),» så lovar jag ge honom tio penni! Jag tror då inte att det finns det ringaste grand av mening i alltihop!»
Jurydjuren skrev alla på sina griffeltavlor: »Hon
