Alice (hon hade nu blivit så stor som hon egentligen var). »Ni är bara en kortpacke allihop!»
Då for hela kortpacken opp i luften och kom nerramlande över henne; hon gav till ett litet skrik, halvt av skrämsel och halvt av förargelse, och försökte slå dem ifrån sig, och där låg hon på bänken med huvu’t i stora systers famn, och stora syster strök sakta bort några vissna löv, som hade dalat ner över hennes ansikte från träden ovanför.
»Jaså du är vaken nu, Alice lilla?» sade stora syster. »Du har sovit ganska länge!»
»Åh, en så underlig dröm jag har haft!» utropade Alice, och så berättade hon för stora syster, — så gott hon kunde minnas dem, — alla de underliga äventyr, som vi just nu här läst här tillsammans; och när hon hade slutat, kysste stora syster henne och sade: »Det var en underlig dröm, det var det visst; — men spring nu in och drick ditt te, för det har blivit sent.» Och Alice steg upp och sprang in, och tänkte, medan hon sprang, att det var en bra märkvärdig dröm; och det hade hon nog rätt i.
Men stora syster satt kvar just såsom hon hade
suttit, med huvu’t stött i handen, och såg mot den
sjunkande solen, och tänkte på lilla Alice och på alla
hennes lustiga äventyr, tills hon själv började drömma
på sitt sätt, — och så här drömde hon:
Först drömde hon om lilla Alice själv, och kände ännu engång hur hennes sm håänder låg knäppta över
