nästa gång», överröstade alla slika försök med ett anskri: »nu är det nästa gång», så att han fick lov att genast fortsätta.
Bland engelsmän får man om »Alice» höra det enstämmiga omdöme, att man som barn är så road av den som av ingen annan bok, — att man som ung tror att den är en dum bok full av nonsens, och att man på gamla dar kommer underfund med motsatsen. För översättaren har boken alltid stått som ett mästerverk, vilket under den burleska ytan gömmer mycken visdom; — han vill blott önska att denna ej må ha blivit förfuskad vid de oundvikliga friheter han vid bearbetningen för en svensktalande barnpublik måst tillåta sig.
Att finländsk barnkammarsvenska ej är identisk med t. ex. stockholmsk sådan, har översättaren fullt klart för sig; av förekommen anledning ser han sig emellertid föranlåten att uttryckligen påpeka sin kännedom om detta förhållande, vilket redan Topelius framhållit, liksom även nödvändigheten att uttrycka sig så att den publik man närmast skriver för, känner igen sitt eget språk i vad man skriver.
