16
mig dit jag inte vill! Vänta, jag skall skicka dem ett par nya skor till julen!»
Och så funderade hon på hur det skulle gå till. »De får lov att gå med posten», tänkte hon; »och nog tar det sig bra galet ut att skicka julklappar till sina egna fötter! Och tänk sådana utanskrifter:
Öppnas på julafton.
Usch sådan smörja jag pratar!»
Just i samma ögonblick stötte hennes huvud mot salens tak: hon var nu nära nio fot hög, och genast tog hon den lilla guldnyckeln och sprang fort till trädgårdsdörren.
Stackars Alice! Nu kunde hon jämt och nätt, då hon lade sig ner på ena sidan, titta in i trädgården med sitt ena öga; att komma in dit var omöjligare än nånsin; och därför satte hon sig ner och började gråta igen.
»Fy skäms, stora flickan», sade Alice, (och det hade hon nog rätt i), »att lipa så där! Sluta genast, säger jag!» Men det brydde hon sig inte alls om, utan hon grät vidare, den ena litern efter den andra, ända tills där blev en stor flod av tårar, som rann långs med hela salsgolvet.
Efter en stund hörde hon ett sakta trippande på långt håll, och då torkade hon sig fort i ögonen för att se vad det var som kom. Det var den vita kaninen som kom tillbaka, präktigt klädd, med ett par vita
