Sida:Alices äventyr i underlandet 1921.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

30

fåglarna klagade att de inte kände någon smak i munnen av dem alls, och de små fick dem i vrångstrupen, så att man måste bulta dem i ryggen. Men till sist var det över, och alla satte sig i en ring igen och bad mösset tala om någonting annat.

»Du lovade berätta mig om ditt sagolika liv», sade Alice, »och varför du hatar — K och H», sade hon sakta, för hon var rädd att såra mösset en gång till.

»Mitt liv har verkligen varit ganska sagolikt», sade mösset med en suck.

»Det måtte då varit väldigt välsmakligt!» sade Alice, för hon tyckte att sagosoppa var det allra bästa som fanns; och så här blev därför hennes föreställning om mössets sagolika liv, medan det berättades för henne:

        
             En vacker natt sprang
            jag så glatt förbi, där
        katten satt; då med ett skratt
      tog han mig fatt och skrek som en
  besatt: "Seså, min skatt!" så tjöt han glatt,
  nu fick herr Katt dig fatt! — Nog har du
   stulit ditt och datt, — men här så blir
     du schack och matt! — det här skall
             bli din sista natt,
                  så sant
              jag heter Katt!