36
Och det gjorde flaskan också ganska riktigt, och det betydligt fortare än hon hade föreställt sig: innan hon hade satt i sig halva flaskan, fick hon en stor bula i pannan, för den stötte så hårt mot taket; och hon måste böja sig för att inte bryta nacken. Hon ställde fort undan flaskan och sade: »Nu kan det vara nog, inte vill jag bli större! Jag är re’n så stor att jag inte kan komma ut genom dörren! Jag önskar att jag inte hade druckit fullt så mycket!»
Men ack! det var för sent att önska det! Hon växte och växte och växte; snart måste hon lägga sig på knä, och om ett par ögonblick var där inte plats för henne på det sättet heller; då försökte hon lägga sig med ena armbågen mot dörren och den andra över huvu’t. Men hon växte och växte och växte, och till sist måste hon som en sista utväg sticka ena armen ut genom fönstret och ena benet upp genom skorstenen, och så sade hon: »Ja, mera kan jag inte göra! Vad skall det nu bli av mig?»
Lyckligtvis för Alice hade den lilla trollflaskan nu gjort sin fulla verkan, och hon växte inte mera; men det var redan obekvämt nog som det var; och som det inte såg ut att bli någon förändring, så är det väl inte att undra på om hon kände sig ganska olycklig.
»Det var bra mycket trevligare där hemma!» tänkte stackars Alice; »där behövde jag inte hela tiden bli större och mindre, och lyda alla möss och kaniner som kom i min väg. Jag önskar nästan att jag aldrig hade skuttat ner i det här kaninhålet — och ändå — ändå! — det här är ändå ganska skojigt! Jag undrar vad som har hänt mig! När jag förr var liten och brukade läsa
