»Det låter du nog vackert bli!» tänkte Alice, och efter att ha väntat tills hon tyckte sig höra kaninen rakt under fönstret, sträckte hon plötsligt ut alla sina fem fingrar och famlade omkring i luften. Hon fick inte tag i någonting; men hon hörde ett skrik och ett fall och ett ljud som av krossat glas, och därav förstod hon att kaninen hade fallit i en drivbänk för gurkor eller något liknande.
Sedan hördes en förargad röst — det var kaninens: — »Pekka! Pekka! var är du?» och sedan en annan röst, — som hon inte hade hört förr —: »Nog ä’ ja’ här, ja’ kräver efter potäter!»
»Gräver efter potatis!» röt kaninen förbittrad. »Kom genast hit och hjälp mig upp ur det här!» (ljud av flera krossade rutor) — »Pekka, säg mig, vad är det där uppe i fönstret?»
»Nog ä’ de’ en arm i vönstre’ allti’!»
»En arm, ditt nöt?! har du nånsin sett en så där stor arm förr? Den fyller ju hela fönstret!»
»Häh! nog ä’ de’ sant de’! Men nog ä’ de’ en arm i vönstre’ allti’!»
»Nå, inte tänker du väl låta den sitta där i evighet, inte har den ju någonting där att skaffa! Marsch upp genast och tag bort den!»
Det blev synnerligen tyst efter detta, Alice hörde bara en viskning då och då, såsom till exempel: »Int’ ids jag kå dit, — nä-äh» — »Hör du inte min befallning, din kruka?» och till sist sträckte hon ut handen igen och famlade omkring i luften ett tag till. Nu hördes två små skrik och sedan åter ljud av krossat glas. »De måtte ha många gurkbänkar här», tänkte
