42
Då blev det genast alldeles tyst, och Alice tänkte: »Jag undrar vad de nu igen tänker ut! Om de hade något slags förstånd, skulle de helt enkelt riva taket av huset!» — Efter en minut eller så rörde de på sig igen, och Alice hörde kaninen säga: »En skäppa är nog, att börja med!»
»En skäppa vad?» tänkte Alice. Men hon behövde inte undra länge, för i nästa ögonblick rasslade en hop småsten ner genom fönstret, och somliga träffade henne i ansiktet. »Nej, det här bli obehagligt!» tänkte hon, och skrek: »Sluta genast upp med det där, hör ni!» Och då blev det alldeles tyst igen.
Alice märkte med förvåning att de små stenarna alla förvandlades till småbröd där de låg på golvet; och då fick hon en utmärkt idé. »Om jag äter några», tänkte hon, »blir jag naturligtvis antingen större eller mindre; och eftersom jag ju inte kan bli större, så måste jag ju bli mindre då!»
Så sväljde hon ett av småbröden, och fann med förtjusning att hon genast började krympa ihop. Så snart hon hade blivit liten nog att komma ut genom dörren, sprang hon sin väg, och såg därute en hel skara små djur och fåglar, som väntade på henne. Mitt i skaran låg Ville, — en stackars liten ödleunge, — som vårdades av två marsvin; de hällde just någonting stärkande i hans mun. De rusade alla över Alice när hon kom, men hon skyndade bort allt vad hon kunde och gömde sig i en tät skog.
»Nu ämnar jag först bli lagom stor igen», sade Alice för sig själv, där hon gick ensam i skogen; »och sedan
