»Nej nog är jag en larv», sade larven.
»Jag ber så mycket om ursäkt», sade Alice ängsligt, »det var nog orätt, — några av orden har visst blivit bortbytta.»
»Det är orätt från början till slut», sade larven mycket bestämt; och så var det tyst i några minuter.
Larven var den första som började tala.
»Hur stor vill du då vara?» frågade han.
»Åh, det är inte så noga», skyndade sig Alice att svara, »det är bara så otäckt att byta så ofta, vet Ni?»
»Nej det vet jag visst inte», sade larven.
Alice svarade ingenting. Hon hade aldrig blivit så mycket motsagd i hela sitt liv, och hon kände att hon höll på att bli otålig.
»Är du nöjd nu?» frågade larven.
»N — nej, jag skulle gärna vilja vara litet större, om det är detsamma för Er, herr Larv», sade Alice; »det är så tarvligt att vara bara tre tum lång!»
»Det är en alldeles utmärkt längd, det skall jag säga dig», svarade larven förbittrad och sträckte på sig; och då var den precis tre tum lång.
»Men jag är så ovan vid den», sade stackars Alice i en jämmerlig ton. Och för sig själv tänkte hon: »Jag önskar att somligt folk inte vore så förfärligt snarstucket!»
»Man vänjer sig vid mycket», sade larven; och så stack han pipan i munnen och bolmade vidare.
Den gången väntade Alice tåligt tills han fick lust att tala igen. Om ett par minuter tog larven pipan ur munnen, gäspade ett par tag och ruskade på sig. Sedan kravlade han ner från svampen och kröp bort
