72
med svansänden och slutade med skrattet, som dröjde kvar sedan allt det andra var borta.
»Det var besynnerligt!» sade Alice. »Jag har ofta sett en katt utan ett skratt; men ett skratt utan en katt! det är då det underligaste jag har sett i hela mitt liv!»
Hon hade inte hunnit mycket långt på väg förrän hon såg påskharens hus. Hon kände genast igen det, för skorstenarna såg ut som haröron och taket var täckt med harskinn. Det var ett så stort hus att hon inte tordes gå närmare förrän hon hade mumsat i sig en smula av den vänstra svampbiten, så att hon blev omkring en halv meter hög; och till och med då var hon ganska orolig för att gå närmare. Hon tänkte: »Tänk ändå om han är alldeles galen! Jag önskar nästan jag hade gått till hattmakaren i stället!»
