in dess kropp rätt bekvämt under sin arm, med benen hängande neråt; men just när hon hade fått dess hals vackert uträtad och ämnade slå till sin igelkott med dess huvud, stack flamingon nästan alltid upp sitt huvud igen med en så förbluffad uppsyn att hon måste skratta; och om hon lyckades få dess huvud ner igen till sist, hade hon den förargelsen att hennes igelkott hade krullat upp sig och kravlade bort allt vad den hann. Dessutom var nästan alltid ett dike eller en plogfåra i vägen när hon ville slå sin igelkott åt något håll; och då dessutom krigarna alltjämt steg upp och gick sin väg till andra delar av planen än den där de borde ha stått som portar, började Alice tycka att det verkligen var ett mycket svårt spel.
Alla spelade om varandra utan att vänta på sin tur, och grälade hela tiden om sina igelkottar, och snart var drottningen alldeles rasande, stampade och röt alltjämt: »Nacken av på honom! nacken av!»
Alice började känna sig riktigt kuslig till mods: hon hade visserligen inte ännu haft något otalt med drottningen, men hur snart hon skulle få det var inte så gott att säga, »och vad blir det då av mig?» tänkte hon. »De är fasligt begivna på att hugga nacken av folk här; det är besynnerligt att någon ännu är vid liv!»
Hon såg sig om efter något tillfälle till flykt och undrade om hon kunde smyga sig undan utan att det märktes; — då såg hon någonting så besynnerligt i luften. Hon undrade först vad det var; men snart märkte hon att det var ett skratt; och då tänkte hon:
