»Vem är det du talar med?» frågade kungen, som nu kom fram till Alice och såg på katten med stor nyfikenhet.
»Det är en vän till mig, en herr Kissekatt von Kattegatt», sade Alice; »får jag lov att presentera honom?»
»Jag tycker han ser hemsk ut», sade kungen; »emellertid må han kyssa min hand, om han önskar det.»
»Naj, naj», sade katten.
»Var inte fräck!» sade kungen, »och låt bli att se på mig så där!» Han gömde sig bakom Alice medan han talade.
»En katt får se på en kung, det står i en bok!» sade Alice. »Jag minns inte i vilken bok det är, men nog är det ändå sant!»
»Då måste han avlägsnas!» sade kungen mycket bestämt; och så ropade han till sin dam, som just gick förbi: »Hör du, min älskling, — jag önskar du ville avlägsna den här katten härifrån!»
Drottningen hade ett enda mycket enkelt sätt att göra slut på alla svårigheter, stora eller små. »Nacken av på honom! nacken av!» sade hon utan att ens se sig om.
»Jag skall själv gå efter mästermannen», sade kungen ivrigt och skyndade bort.
Alice tyckte att hon under tiden kunde titta efter hur det gick med spelet; för hon hörde drottningens stämma ryta och gorma ett stycke därifrån. Hon hade redan hört drottningen döma tre av spelarna att avrättas för att de hade försummat sin tur; och det var otrevligt nog, för spelet var i en sådan oordning att
