Sida:Alina Frank; Bland bränningar; Röda fanan.djvu/104

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
90
ALINA FRANK.

så upptagen af deras artigheter, att hon ej märkte det ångbåten redan lagt till och att Elof hoppat i land. Men så fick hon plötsligt se honom, skyndade ifrigt mot honom och omfamnade honom inför allas ögon.

»Fästmannen!» hette det i hopen, och vissheten därom tycktes lugna dem som känt sig upprörda öfver dessa offentligt gifna ömhetsbevis åt en ung vacker karl. Fästmannen var dem fullkomligt likgiltig. För honom behöfde de ej pålägga sig något tvång. Han räknades icke.

Herrante svärmade åter kring Alina som pratade och skrattade med dem, men lutade sig trygt mot Elofs arm och skänkte honom sina ljufvaste blickar, under det hon i förbigående förestälde honom för åtskilliga af badsällskapet. Några af dem voro stockholmare och väl bekanta för Elof.

»Se där ha vi den lycklige!» utropade Albin Berg, som kom emot sällskapet på vägen till societetshuset. »Hjärtligt välkommen!»

Och så följde lyckönskningar från den gamle kamraten, hvilken nyligen återvändt från några månaders vistelse i utlandet, hvarunder han, enligt hvad han genast omtalade för Elof och som badsällskapet redan hört honom berätta flere gånger, umgåtts endast med teaterdirektörer och regissörer. Författare hade icke något anseende