Sida:Alina Frank; Bland bränningar; Röda fanan.djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
92
ALINA FRANK.

att hon ganska visst aldrig skänkt sin kärlek åt någon.

»Hvem kunde», fortfor Albin, »stå emot hennes skönhet och behag, då hon var yngre.»

»Yngre?» upprepade Elof och kände sin vänskap för Albin betydligt minskad.

»Ja, för fem eller sex år se’n var hon ju yngre, om också inte egentligen ung. Jag drog mig till baka, ty det var alt för stor skilnad i ålder.»

»Du är ju ett par år äldre än jag?»

»Det är jag ... men, käre Elof, hvarför skola vi prata om det här? Nu är du förlofvad med Alina, och min vänskap för er båda är så uppriktig, att jag önskar er all möjlig lycka.»

»Hör du, Albin», stammade Elof, »säg mig ... säg helt uppriktigt, utan omsvep, om Alina verkligen har ... älskat dig.»

»Hm ... uppriktigt sagdt, vet jag inte hvarför hon ej skulle ha gjort det, men ... ja, det är sannerligen inte så lätt att afgöra den saken. Så mycket tror jag mig kunna säga, att hon aldrig älskat någon annan af sina många tillbedjare.»

»Många! Anser du henne vara behagsjuk?»

»Inte mer än fruntimmer i allmänhet, mycket mindre kanske. Hon har en stor fördel framför många andra skådespelerskor, att hon verkligen