skrattade åt förslagen och gjorde en helt annan rollfördelning.
»Hvad hör jag?» utropade Alina med harm och förskräckelse. »Det kan väl aldrig vara möjligt, att man vill ta ifrån mig min roll?»
Elof var riktigt bedröfvad. Men hvad kunde han göra i den saken?
»Älskade Alina», sade han lugnande. Direktören har aldrig gifvit dig rollen.»
»Men det är ju ditt skådespel!» ropade Alina. »Hvad kan vara naturligare än att jag spelar den rollen?»
»Direktören är af annan mening. Han ger den åt fru Jacobi, och hon är ...»
»Hvad är hon?» afbröt honom Alina med ytterlig häftighet. »Skall hon alltid ha företräde framför mig bara för att hon är gammal och höjt armarne i vädret några tusen gånger?»
Då någon talade om fru Jacobi, teaterns förnämsta tragiska skådespelerska och den enda som för öfrigt kunde göra Alina Frank företrädet stridigt, vardt den senare utom sig. Den älskvärda och behagliga kvinnan undergick en öfverraskande förvandling och visade sig hänsynslös i utbrottet af dåligt lynne.
Denna gång var utbrottet kanske våldsammare än någonsin. Det gälde striden om en roll, som Alina menade vara skrifven för henne och ingen annan. Hon fordrade, att Elof skulle
