öfver sin rörelse, såg åter på honom med detta leende, som han aldrig förr kunnat motstå, fattade hans hand och tryckte den ömt.
»Elof, följ mig!» hviskade hon smekande.
Han svarade icke, höll blicken fäst borta i rummet, utan att veta hvad han betraktade, och Alinas röst tyckte han komma från en mycket aflägsen plats — från teatern. Hade han icke hört det där tonfallet förr i någon af hennes kärleksscener med Libon? Vore det möjligt, att hon på allvar bad honom med detta bevekande uttryck? Jo, det måste dock vara allvar.
Alina, den stolta konstnärinnan, hans brud, hans älskade, bad om hans kärlek! Gjorde det då icke något intryck på honom? Jo, ett djupt intryck. Och likväl satt han så stel och otillgänglig. Det var såsom hela det förflutna årets tvifvel och ångest tyngt honom.
»Du tvekar», fortfor Alina, »att lemna hvad som här sysselsätter dig. Är det för att din manliga själfkänsla uppreser sig mot att följa en kvinna till hennes verksamhetsfält? Huru många kvinnor följa ej de män de älska! Kan inte motsatsen också gå för sig?»
»Alina», yttrade Elof slutligen, »det är inte detta som afhåller mig ... Det är vissheten att du alltid kommer att behandla vår kärlek såsom underordnad ... Du fordrar, att jag skall afstå från min uppgift, ty dit skulle det leda, om jag
