med låg röst, och så vardt hon blek, mycket blekare än hon förut varit röd, men det blåste också rätt svalt ute på Skagerrack. Jag svepte filten om mig och frågade, om Jakobina också ville hafva en flik däraf, men hon skakade på hufvudet.
»Så vardt far sjuk», återtog Jakobina efter en lång stunds tystnad, under hvilken hon stirrat ut åt vattnet. »Jag ville ha doktor, och fast far satte sig mot det, hade jag dock fått i sinnet att sådan måste komma. Men huru få ut doktor till Svartskär, då vi inte kunde komma därifrån? Vi hade ingen båt mer. Då kom Olauses Bengta öfver till oss på ett ärende, och guds lycka var det. Hon hade bara roddbåten, ty fader Olaus seglar med badgäster i sommar. Men det var åter vackert väder. Jag for med henne genast till Bredgrund för att träffa doktorn och fick honom öfver till oss. Han såg om far och ordinerade. Nu skulle jag och Bengta ro honom till baka och jag skulle köpa medikamenter. Det är en snäll doktor, och nog är han sjövan, men han fumlade vid rodret, och en styf sjö kantrade båten.»
Mina ord kunna endast svagt återgifva den raska flickans berättelse, så enkel och okonstlad, men likväl så innehållsrik, en tafla ur lifvet bland bränningarna. Detta är sannerligen att lefva, då man dagligen kämpar för sin tillvaro mot en så
