sluppit undan dödsfaran, tänker hon ej ett ögonblick mer därpå, utan fortsätter färden.
Och hemma ligger den gamle fiskaren, hvilken för att rädda några medmänniskor var själf nära att stanna på hafsbotten samt förlorade sin största egendom, båten, enda medlet till lifsuppehälle. Han är kanske dödssjuk, men jag är viss om, att han icke klagar, fastän han ligger ensam i den bofälliga stugan på den öde klippan, midt bland bränningarna, omhvärfd af stormar och hafvets fasor.
Ser du, Alrik, dessa äro människor. Förstår du hvad det vill säga? Jag tror det kunde löna mödan att varda rätt och slätt människa och ej längre eftersträfva att vara »sällskapsmänniska», hvilket på sin höjd är blott en dålig afart af slägtet Homo, kanske något ännu sämre.
Du får ursäkta mina små afvikelser från skildringen. De äro sannerligen icke främmande för hvad jag har att meddela. Jag tänkte just därpå, när jag satt i Corneliussons båt och såg Jakobina hjälpa gubben med skoten, under det hon talade om sin far på den öde klippan.
Men Corneliusson frågade ännu många gånger efter briggen som hade synts utanför bränningarna vid Svartskär. Jakobina blott skakade på hufvudet, och då valkade den gamle båtkarlen sin buss helt oroligt. Om det var af blott
