Gundborg. Jag anser mig böra skrifva om något som tilldragit sig i min närmaste omgifning, hvilket verkligen icke är så obetydligt, som du måhända tror, när du hör mig tala om sysslolösheten. Det är så ofantligt mycket som kan ske, under det man själf just icke uträttar något.
Du vet, att vi dagligen göra långa utfärder till sjös. Det är ett stort nöje, då man vid sin sida har älskvärda människor i hvilkas sällskap man känner sig väl. Jag kan ej neka, att jag i början var litet rädd på sjön, i synnerhet då böljorna sköljde öfver oss alt för våldsamt; men man vänjer sig vid alt, till och med vid svår sjö och stark vind, och nu finner jag det alltid ganska roligt. Jag önskar blott mången gång, att du också vore med oss.
En dag seglade vi till Bredgrund, där vår båtförare, styrman Antonsson, vanligen kallad fader Olaus, har sitt hem. Den seglingen torde vara den för mig märkligaste hittills. Du får tills vidare nöja dig med, att jag söker sätta dig in i förhållandena, så godt jag kan.
Vi skulle till Bredgrund för att göra bekantskap med fader Olaus’ hus, hans dotter, hans ko och hans hustru — han räknar alltid upp sina älsklingar i den ordningen. Seglingen gick raskare än jag någonsin varit med om. Jag var alldeles insaltad af hafsvatten, när vi kommo fram. Vi voro i det ypperligaste lynne. Men
