men jag såg förgäfves efter den omtalade vackra skärgårdsflickan. Olaus Antonsson var mycket gästfri och traktersam, och jag låtsade läpja på hvad han bjöd oss, men kunde icke, jag vet ej hvarför, förtära något. Jag var ej längre i så godt lynne, som när jag steg i land i Bredgrund. Sådant rår man ej för, som du nog vet, min snälla Gundborg. Herr Falk tycktes lida af sin vanliga obenägenhet för sällskap. Han var visserligen vänlig samt jag tror till och med mer uppmärksam mot oss fruntimmer än vanligt, men tycktes dock vilja komma från oss så snart som möjligt. I alla fall var han långt drägligare än den efterhängsne Paddyson.
Flickan från Svartskär skulle hem med läkemedel till sin far, som låg sjuk i sin koja, sedan han hållit på att omkomma, då han sökte rädda ett fartyg från undergång bland bränningarna. Olaus Antonsson föreslog, att vi skulle föra flickan hem och därmed göra en segling åt den yttersta delen af skärgården.
»Jag förmodar, att herr Falk ämnat föra Jakobina dit», sade Paddyson, och åter var hans obehagliga leende framme; »men om jag får råda, skulle jag vilja göra anspråk på den äran att taga samtliga om bord på Ran, min jakt. Fader Olaus kunde då få hvila sig litet i sitt hem.»
Det artiga tillbudet kunde ej tillbakavisas, ehuru jag för min del hällre hade seglat med
