»Ni är således kommunard?» sade jag, och det låg kanske ett medömkande tonfall i frågan.
»Medborgare ... Jag har sannerligen glömt ert engelska namn, fastän jag nog minnes, när ni bodde här vid Rue d’Assas ... medborgare ...»
Hans blickar riktigt brände mig, tyckte jag.
»Det är vi som försvara friheten och fäderneslandet».
Han stötte sitt gevär i marken med all den kraft hans svaga arm förmådde. Det förekom mig, som vore han icke alldeles nykter. Det var kanske ett frihets- och fosterlandsrus, dock icke utan en doft af dålig konjak.
»Det är vi», fortfor han, »som skola visa rojalisterna i Versailles och alla andra som vilja lefva af folkets arbete, att det nu är vår tur att lefva högt. Nu behöfver jag inte hela dagen stå i fruktboden eller gå och släpa på kärran om morgnarne. Sluta inte rojalisterna upp att skjuta på vår stad, ty vår är han, så skola vi hänga dem ... Åh, de ska’ dingla hela vägen mellan Versailles och Paris. Vi ska’ skjuta dem och guillotinera dem ... Hur står det för öfrigt till med helsan och la petite famille?»
»Jo, tack fader Moreau, mycket bra. Men hur står det till med er egen familj? Hur mår den förträffliga mor Moreau? Och huru är det med mademoiselle Claire och herr Léon? Är han
